Och alla ens närmsta säger olika saker. 

Varför händer det ändå relativt ofta? 

Tanken att kunna ta bättre beslut för någon annans liv har förekommit, men måste ändå förkastas. Det finns alltför många aspekter att ta hänsyn till för att alla jagen ska bli tillfredsställda i ett enda beslut. Så varför tror narcissisten i oss att man kan fatta bättre beslut åt andra.

Låt oss påminnas om det när näsan sätts lite högre i vädret och tanken virrar över till andras tomter. 

Jag vet inte vad som är bäst för mig. Men kan jag lista ut vad som blir bäst för mina barn? Eller har jag redan bestämt mig och hjärnan spelar mig ett onödigt spratt?