Eftersom hungern jagar mig och Franci är på minnes-stund för att en ung människa är borta hinner jag inte skriva vidare långt.
Jag har tänkt länge att börja skriva igen och idag är ett ypperligt tillfälle.

När jag läser detta om några år kan jag meddela mig om att jag mår förvånansvärt bra under omständigheterna.
Jag har mitt vackra utseende (med en 45-årig panna)
Jag har goda vänner som jag tycker om.
Och jag har mig själv som faktiskt inte är så pjåkig ändå.
Ibland behöver man påminna sig om sådant, och om jag i mina övre unga år känner mig nedslagen på något sätt, för kriser sker oavsett vad man gör för att förhindra dessa, ska jag med detta inlägg påminna mig om att jag inte behöver så mycket.

Att vara glad för det jag har. Livet är kort och varje lycklig stund ska tas tillvara på. Och njutas ut av.
Man kan inte alltid göra rätt, men man kan lära sig. Och kan man lära sig då kan man också skatta sig lycklig för det kan inte alla.
Vissa har inte ens kunskapen som krävs för att vara lyckliga och det är det sorgligaste som finns. Men det har jag.
För jag blir lycklig av doften av regn, doften av nyklippt gräs. Doften av iskall vinter. Doften av salt hav. Doften av Bom. Och någon gång kommer jag bli lycklig av doften av dig (min framtida man) och då vill jag påminna mig om att det ska räcka.
I hemska stunder, i kriser och i sorg.